Kvinnan i den vita hatten

Om det nu är möjligt så blev Mannen i den vita hatten ännu bättre efter att jag läst Jockes förklaring till låten, som han skrev igår. Det är helt sjukt hur bra man känner igen sig i den här texten! ♥

"Första delen av låten är solklar i betydelsen, enligt moi.
Ibland tenderar folk att tolka in litet för mycket.
Istället för att bara: En bänkrad kanske betyder just en bänkrad (?) så tänker man att det är en metafor för något annat.
I detta fall är texten bara ett försök att beskriva ett evighetslångt ögonblick i livet.
Här är det de sista veckorna av en nästan totalt kravlös skoltid som avhandlas(och ja, de tomma korridorerna och språnget är självklart kopplade till att springa ut som student på just S:t Eskil, men många äldre skolor har den traditionen och det är inga "bilder" som var specifika för just min skola).
Att sitta i ett stekhett klassrum och vrida sig på stolen, längta ut, men inte till en fysisk plats utan bara bort till... lifvet i frihet (yeah, right...), hur nu det gestaltade sig i en löjligt oerfaren 19-årings förvirrade hufvud (ungefär som mitt blev skulle en cyniker säga, haha).
Vidare otåligheten, viljan, den nästan paniska känslan av Jag är färdig med detta... Ta mig vidare vart som helst, nuuuu.
Och den samtidiga förlamande skräcken & skammen inför språnget ut i ovissheten.
Parad med den vaga vetskapen & omöjliga nostalgin den medförde över att nu är barndomen & oskulden slut.
Nu förlorar jag en stor del av mina vänner & en stor del av min lilla, lilla värld går sönder.
Nu är det upp till bevis, nu kommer livet med sin stridsvagnsmentalitet och kör över allt.
Nu går det inte att bara glida med längre.
Har jag en plan?
Räcker den?
Det gjorde hela upplevelsen nästan outhärdligt bitterljuv.

Efter det kommer ett tafatt försök till en sorts beskrivining av det liv som faktiskt hände.
Inte så himlastormande romantiskt och fantastiskt farligt som jag inbillade mig.
Men jag saknar människor jag lämnat bakom mig (eller som lämnat mig bakom sig) av olika anledningar, men inte sällan för att det bara hände, sorgligt odramatiskt.
Utan tid eller ens tanke på avsked.
Man kommer alltid till en punkt där man reflekterar över det som bara... nästan hände om ni förstår."

Jag älskar Jocke!! Bäst! ♥



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0