Idag är det ett år sedan. Ett år sedan jag såg Kent live senast. 30 juli 2010, på Storsjöyran. Och jag saknar dem nåt enormt mycket! Saknar dem så det gör ont. Åh vad jag vill stå längst fram igen och vara lycklig. Kent gör mig lycklig. Kent är Den Eviga Kärleken. Den kärleken som Jocke pratat om. För mig är det den kärleken som jag tror att bara någon som älskar ett band (eller artist) kan förstå. Sådan kärlek är speciell. Min kärlek till Kent har inte varat mer än ett och ett halvt år ungefär, men den är inte desto mindre... stark. Intensiv. Jag hoppas och tror att den kommer vara i all evighet. För som sagt, det är Den Eviga Kärleken.

Jag minns den 30 juli 2010 som igår. Hur vi vandrade runt på Östersunds gator på dagen. Gick förbi stora scenen någon gång mitt på dagen och såg hur några gubbar packade upp grejer på scen. En gubbe med texten "747" på tröjan. Stora lådor som det stod "Kent" på. Kände förväntningarna i hela kroppen. "Snart är det dags igen". Det pirrade i magen. Hur vi gick vidare, jag och Louise i våra Kent-tröjor. Massor med folk som frågade om vi köpt dem där. ("Nej, vi har inte köpt dem här. Vi köpte dem på Peace&Love" Och i tysthet kände jag mig stolt över det.) Senare på kvällen när vi skulle äta middag vräkte regnet ner. Vi fick sitta inne i ett lusthus. Regnet avtog. Vi såg några andra band. Jag mötte en gammal klasskompis, helt otroligt så långt hemifrån och helt random. Jag och Louise satte oss framme vid staketet vid stora scenen. Väntade. Sjöng. Kollade på klockan. Bara en timme kvar. Väntade. Sjöng. Väntade lite till. Sjöng ännu en sång. Plötsligt startar Utan Dina Andetag på scenen och där tar de tydligaste minnerna slut och kärleken och känslorna tar vid. Känslorna som jag inte riktigt kan beskriva. Jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Ville stå där för Evigt med de finaste grabbarna i världen på scenen spelandes för mig.