Jobbigt

Jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag inte vill åka tillbaka till Karlstad. För de här dagarna hemma har varit så otroligt bra. I onsdags och torsdags blev jag så himla chockad. Jag trodde aldrig att det skulle hända och så händer det två gånger på två dagar. Jag blev så himla glad! Alldeles totalt överlycklig! Men samtidigt, jag försöker glömma och jag hade kommit en lång bit på väg. Nu måste jag börja om från noll igen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Men ändå, för ett tag sen kände jag att jag bara ville härifrån. Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv av den tanken. Det har aldrig hänt förut. Jag vill väl inte härifrån på riktigt? Fast nu känner jag att jag vill stanna igen. Jag vill aldrig härifrån. Här är jag hemma. Och jag vet att jag trivs inte riktigt med att bo i lägenhet. Speciellt inte den här tiden på året. Jag vill vara ute. Till exempel som idag när jag klippte gräset. Eller på sommaren, jag älskar att gå barfota ute på gräsmattan. Spela kubb, eller nåt annat kul. Se mamma gå omkring och påta i trädgården och hjälpa till lite ibland, när man känner för det. Bara kunna öppna altandörren och kliva rakt ut. Den går ju inte i en lägenhet. Det ska bli skönt att vara hemma hela sommaren och göra allt det där. Fast jag vet inte hur jag ska klara av att åka tillbaka till karlstad sen... Men den dagen, den sorgen...

Så här glad blev jag i onsdags vid 16-tiden och i torsdags strax efter 10...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0