♥ I samma stund som Kent klev på scenen började det regna. Det var ganska skönt i början när det duggade lite. Det svalkade. Under Låt Dom Komma började det regna mer och mer. Jag har fått min Kentkonsert i spöregn som jag sa förut att jag ville ha ;) Det var rätt najs för det blev inte så där fruktansvärt varmt som det brukar bli annars. När vi var på väg till bilen började det dock bli lite tröttsamt. Min kommentar då: "Jag orkar inte mer!!!" Haha.

 

♥ Det kändes ungefär som att man hade duschat med kläderna på...

 

♥ De började med Ögon/Klåparen. Vilken dröm. Klåparen är en av de bästa låtarna för att den var (och är delvis fortfarande) exakt mitt liv! ♥ Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle få höra den live!

 

♥ Det första Jocke sa: "Det är magiskt att vara tillbaka!" Det sista han sa: "Ni har varit otroligt tappra!" (Med tanke på regnet.)

 

♥ Under de första låtarna stod jag/vi bakom några långa killar och såg typ ingenting. Men efter ett par låtar hade vi på något sätt hamnat framför dem. Där var det var hur najs som helst!

 

♥ Jocke var snyggggg. Eeeeh ja...

 

♥ De spelade Färger På Natten!!! Och de två andra bästa på JÄIRFM just nu: Låt Dom Komma och Petroleum. Grymt ljus på den sistnämnda!

 

♥ Bra låtlista överlag också.

 

♥ Det var någon som hoppade och landade rakt på min stortå som jag redan har hyfsat ont i. Aaaaaj!

 

♥ 747 är otrolig live!

 

♥ Extranumren var 999, Slutsats och Det Finns Inga Ord. Sen gick de ut. Och kom tillbaka, och Jocke sa "Vi har ju en låt kvar, eller hur!?"

 

♥ Innan Slutsats sa Jocke: "Nu ska vi tillbaka lååångt i tiden. Vi får se vem som känner igen den först."

 

♥ Jag grät i onsdags på Lars Winnerbäck och jag grät förra sommaren på Coldplay. Men jag har fortfarande inte gjort det på Kent (live alltså, annars finns det nog inget band förutom Kent som jag gåtit så mycket till). Antagligen för att jag är för glad, för lycklig för att kunna gråta. Annars hade jag nog gjort det. Hur mycket som helst. För det är så fint!

 

♥ Plötsligt under konserten slog det mig att det är faktiskt Kent som står där 10 meter bort. Jocke, Martin, Sami och Markus. Det är faktiskt de. Det kändes stort!

 

♥ Älskade bästaste Kent. Lika otroliga och underbara som vanligt! ♥

 

Ett par filmklipp:

 

 

 

 

 

Mina två bilder (ganska kassa, ja, haha, men orka liksom...):