När jag var ute och gick tidigare idag var det faktiskt en sak som fick mig att le där jag gick i min ensamhet. I min mp3 spelades Ismael och det fick mig att tänka tillbaka på ett par saker som hände i somras.

Den första var efter Kent-konserten på Peace & Love. När vi gick tillbaka till bilen. Då var jag verkligen glad. Lycklig. Jag svävade som på moln hela vägen tillbaka. Jag var i himlen! Jag gjorde fler glädjeskutt och ropade och skrattade! Några killar frågade om jag tyckte de var bra. Ojaaaaa sa jag då. Jag sa att om jag skulle dö nu, skulle jag dö lycklig. Och det var sant!

Den andra var efter Kent-konserten i Östersund. Jag och Louise sjöng (eller snarare skrek) Ismael hela vägen tillbaka till vandrarhemmet. Jag har ingen aning, men folk kollade säkert lite konstigt på oss ^^

Detta fick mig att le, trots att detta annars varit en skitdag, typ.