Jag får ångest när jag tänker på att jag ska tillbaka till Karlstad i höst. Jag vill inte att sommaren ska ta slut. Jag vill inte åka härifrån. Det är här jag mår som bäst, typ. Det är här jag har vuxit upp, det är här jag har mina vänner (visst, jag har nya vänner i Karlstad och jag gillar er, verkligen!) och min familj, det här är hemma. Hemma, hemma, hemma. "I've been afraid of changin', cause I've built my life around you". Och "you", ni vet nog vilka ni är... <3 Jag vet ju att det inte alltid kan vara så som det alltid varit, men som sagt, jag har svårt för förändringar... Och det ska jag väl inte vara särskilt stolt över. Det är nog ingen bra egenskap...

Sen är jag lite orolig också. Över att jag inte kommer kunna åka hem lika ofta det här året... Eller att jag inte kommer kunna åka tillbaka på måndag morgon som jag gjort det är året som gått. Måste nämligen börja tidigast 10 för att hinna. Och på söndagar finns inga bra förbindelser vad jag vet. Bara via Örebro då kanske, som kostar minst 200 kronor mer. Och det kommer ju svida i plånboken om jag åker hem varannan helg eller oftare som jag gjort det senaste året.

Och snart är sommaren slut, eller det har i alla fall gått mer än halva. Men jag vet av erfarenhet att den andra halvan går hundra gånger fortare än den första :( Så vad ska man göra? Så himla deprimerande! Sommaren är alldeles för kort! Jag tyckte det var jättejobbigt att åka hem när jag varit hemma över jul, och det var ju bara typ tre veckor. Nu är det tre månader...

Sen är det en annan sak som bara känns så himla fel, men vad det är kommer någon aldrig få ur mig, men jag var bara tvungen att säga det... Det får bara inte vara sant...! :( <3