Step

Igår var jag på stepen. Det var otroligt skönt att träna! Jag var väldigt trött hela dagen och jag hade dessutom väldigt ont i vaderna efter lördagens skidåkning. Så när vi var hos farmor låg jag i soffan och höll på att somna medan pappa masserade mina vader.
Jag har ju inte varit helt frisk så jag tog det lugnt på stepen. Men jag hade det väldigt svårt att hålla mig, med Jessicas otroliga energi och sätt att peppa en är det välfigt svårt och jag fick påminna mig gång på gång att idag är det den lägsta nivån som gäller.
Jag kan inte heller påstå att vi var speciellt många där, med Jessica var vi elva stycken:P
Och appropå stepen... När jag hör den här låten http://www.youtube.com/watch?v=bAYmDNov6Q0 får jag otroliga flashbacks. Den var stretchlåt till ett steppass i våras. När jag hörde den tänkte (tänker) jag på en viss person. Precis när låten började och man fick slappna av efter ett hårt pass (man låg helt utslagen på golvet) kom tankarna. Jag låg där och tyckte synd om mig själv, tänkte på det där vackra leendet och de där underbara ögonen... Många gånger fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. (Och detta var inte bara på stepen, även när vi var på core brukade samma sak hända.) Då gick vi (jag och Lisa) på stepen på onsdagar och jag tänkte tillbaka på det som hänt under dagen och jag kände hur mycket jag längtade till nästa dag. Att komma till skolan, stå vid skåpet och ta av sig ytterkläderna och så kommer Han. Vissa saker glömmer man aldrig. Jag kommer aldrig att glömma Honom. Det där leendet, de där ögonen. Jag kommer aldrig glömma ögonblicken han såg på mig. Tiden stod stilla och det var som Kent sjunger i Socker; Jag glömmer bort att andas. Men nu är inget sig likt. Gymnasietiden är över och med den dessa underbara ögonblick som för evigt kommer att finnas i mitt huvud. De är omöjliga att sudda ut. Och med risk att gå ifrån ämnet ganska rejält. Det jag minst av allt kan glömma är de där ögonblicken när jag fick krama honom. Två gångeren dag. Trots att det nu gått 8,5 månader kan jag inte fatta att det verkligen hänt.

Det är nu ganska längesen jag somnade på en våt kudde, men igår gjorde jag det.

 

</3


Kommentarer
Postat av: Anonym

Det är väl inte försent än! Ut på facebook och lägg till honom, försök vara på platser där han är när du är hemma! Det är aldrig för sent. Du får inte ge upp.

2010-02-15 @ 17:37:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0