7 april

Jag har alltid haft svårt att öppna mig för folk. Jag har svårt att prata med folk över huvudtaget. Detta är absolut ingenting jag är stolt över, snarare är det det som jag mest av allt skulle vilja ändra med mig själv. Men jag vet inte hur man gör. De enda som jag verkligen kan prata om allt med är Lisa och Louise. Tack för att ni finns! Men nu känner jag att jag måste skriva av mig lite.

En gång, för ungefär ett och ett halvt år sedan, sa jag en sak till en person som jag aldrig i hela mitt liv trodde att jag skulle våga göra. Jag är verkligen stolt över mig själv för att jag gjorde det. För att jag vågade. Även om jag ibland (och ganska ofta på senaste tiden) önskat att jag inte gjort det. Vissa saker och vissa situationer hade varit mycket enkare om jag hade låtit bli, medan det i andra situationer varit bra att jag sagt det. Hur hade det annars sett ut den där dagen i början av sommaren? Men samtidigt, hade jag inte gjort det, hade det på sätt och vis varit mycket enklare nu. För nu är saker och ting annorlunda. Mycket mer annorlunda. Jag önskar att jag hade väntat tills nu.

Den här dagen, 7 april 2009, var vi i Stockholm med skolan. Det var en underbar dag. Solen sken, det var varmt ute, vi var i storstaden. Det var en perfekt vårdag. Fram tills resan hem. Eller egentligen fram tills vi var nästan hemma. Cirka tjugo minuter innan pappa hämtade mig på stationen i Ludvika rasade hela min värld samman. Okej, det kanske är att ta i, men det var så j*vla hemskt! Just den där bilden har etsat sig fast i mitt huvud och går verkligen inte att få bort. Jag vet inte hur jag ska beskriva den känslan som växte i min kropp i det ögonblicket. Jag tänker inte gå in på närmare vad som orsakade detta, de jag vill ska veta vet redan och det räcker för mig.

Varje gång jag varit nere på stan sen i somras har jag kommit hem lite smått besviken. Vissa gånger mer än andra, som idag till exempel. Jag vet vad jag väntar mig men det händer aldrig. Och då blir jag ledsen bara för det också. Och när det väl har hänt har jag blivit helt hyper och så skakis att jag knappt kan stå. Speciellt en gång i somras hade jag väldigt höga klackar på mig och det var inte en så bra kombination. Men den där känslan är så himla underbar, att vara helt skakis i benen. Jag vill uppleva det igen. Om och om igen. Men det var ett tag sen sist. Jag tror det var i slutet av juni...

Alltihop började en dag för mer än två år sedan, det var januari 2008. Ända sen den dagen har ingenting varit sig likt. Jag har inte varit mig lik. Den där dagen förändrades mitt liv. Jag kan inte förstå hur mycket som kan hända på två år. Allt är helt annorlunda nu men samtidigt är ingenting förändrat, jag känner precis samma sak som då. Det är allt runt omkring som har ändrats. Och jag vet, sen den dagen jag sa det där jag skrev om tidigare, att det inte finns en enda liten chans. Men jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte, men jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag har försökt. Jag trodde jag skulle klara det, för några veckor sen. Då kändes allt mycket bättre, jag trodde jag var en god bit på väg, men nu är jag tillbaka där jag började. Igen. Kommer jag någonsin att ta mig ur det här? Folk säger att tiden läker alla sår, men jag vet av erfarenhet att det inte är så. Jag kommer kanske inte alltid att ha ett öppet sår, men jag kommer för evigt att ha ett ärr i hjärtat och ärr försvinner aldrig. Jag kommer aldrig att glömma. Jag har så himla många underbara, hemska, pinsamma minnen från dessa år. Och de glömmer jag aldrig, aldrig någonsin. Och de är bara mina!

Jag undrar bara en enda sak What have I done to fall so hard for you?

Detta är dagens bild, tagen precis innan bussen lämnade Stockholm tisdagen den 7 april 2009 kl 18.27.



Denna låt har hjälpt mig så otroligt mycket! Coldplay hjälper mig, tröstar. Lyssnar jag på den mår jag i alla fall en liten gnutta bättre efteråt. Och denna lilla gnutta kan betyda väldigt mycket! Coldplay – Fix You

Kommentarer
Postat av: Mediha

Vi kanske kan dela med oss om våra kärleksproblem till varandra? ;)jag har en hel spotify lista som jag döpt till gråtlistan för hans skull ;D

2010-04-08 @ 21:27:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0